Kvinners spor i skrift har beriket verdenslitteraturen...

Tidspeil for holdninger, følelser og reaksjoner...





"Kvinde foran et spejl" fra 1841. Malt av Christoffer Wilhelm Eckersberg (1783-1853), dansk maler, som la grunnlaget for gullalderen innenfor dansk malekunst.


Vi är många
vi är hälften
av alla människor i stan
av alla här i landet
vi är mänga
vi är hälften
ja, hälften av alla som finns
är kvinns

Fra "Sångbok för kvinnor", Gidlunds, Stockholm 1973

Tekst: Wava Stürmer
Musikk: Gunnar Edander

KVINNESPEILET REFLEKTERER SKRIVEFØRE KVINNER...



Foto: "Vid vaggan" 1908 av kunstneren Hanna Frosterus Segerstråle - mor til Lennart Segerstråle og Solveig Von Schoultz.



001 - Inger Hagerup (1905-1985)
 

 


Til kvinner er vi født

 

"Til kvinne er vi født". Det lå en gang

forbannelse og angst i disse ord.

Med smerte skal du føde dine barn

og evig tjene mannen her på jord.

 

Til kvinne er vi født. Fra mor til datter

steg som et sukk opp gjennom tidens sjakt:

Vær svak og listig. Og la gråt og latter

være ditt vern mot skjebnens overmakt.

 

Vi tapte alltid, også når vi vant.

På mannens alter måtte kvinnen ofre

den vakre sin forstand, den grimme hjertet.

Men langsomt var det noe som vi lærte.

 

Med ryggen bøyd mot vold og overgrep

fikk de som ikke stumme bukket under,

en trass i blodet, flammende og het

mot dumhet og mot urettferdighet.

 

Og langsomt, langsomt lærte vi å se

at også menn var med på hundevakten,

at nesten hele verden lå på kne

for dumheten og ondskapen og makten.

 

----

 

Til kvinner er vi født! Vi ser i dag

tilbake på en tid i blod og flammer,

på seir som kanskje blir til nederlag

og hurrarop som kanskje blir til jammer.

 

Det drønner hult i jorden når vi går.

Vi kan gå under neste øyeblikket.

Vi vet det ikke! Denne jord er vår

og siden våre barns. Vi vil det ikke!

 

Vi vil at livets gode ting skal skje,

at styrken skal gi svakheten sin hånd,

og menneske skal hjelpe menneske.

Vi vet at livet selv vil ha det sånn.

 

Til kvinner er vi født! Vi lever nær

alt levende. Vi bærer barna frem

mot morgendagen. Og vi vil at der

skal tryggheten og gleden møte dem.

 
"Mitt skip seiler", Aschehoug 1951. 

Solveig Von Schoultz (1907-1996), Finland


Solveig Von Schoultz (f. Segerstråle) er en av nøkkelfigurene i finlandssvensk 1900-tallslyrikk med 42 bokutgivelser bak seg. Debuterte som barnebokforfatter 1932, men etablerer seg raskt som framstående prosaist og poet. Dessuten har hun skrevet en rekke hørespill og annen dramatikk. Forlater tidlig en konvensjonell bundet form til fordel for et klarere mordernistisk språk. Tematisk konsentrerer hun seg om det hverdagslige som gis eksistensiell betydning. Opptatt av samlivsproblematikk i vid forstand. Hennes litterære innsats er blitt belønnet med flere priser - blant annet Edith Södergran-prisen, Bellmann og Nils Ferlinprisen.     

Foto: "Fallande tranor", grafik 1937, av Solveigs bror Lennart Segerstråle (1892-1975).


002 - Solveig von Schoultz (1907-1996)


Fåglarna 
 

 

O låt mig bli en förelöparfågel

 

nattblå, men med ett bröst av pärlemor,

och låt mig störta främst, och dränkt i dimman

få ropa ut: jag tror på ljus. Jag tror.

 

Rymden är mörker och vår flykt är mörker

och jag är mörker. Men bakom oss drar

en ännu osedd hemlighetsfull glädje

ut till ett möte, dold och underbar.

 

Vi flyger tätt, vi dyker flock vid flock

in i brant skymning. Ett tyst jubel tvingar

oss fram med snabba slag, och bakom oss

o, långsamt ljusnande: millioner vingar.

 

Längst borta är det milda skenets hav.

Det närmar sig, stort, okänd, utan ljud.

Fråga vårt öga vad det lyser av!

Och blunda, mörker, blunda. Vi bär bud.

 

Fra samlingen ”Eko av ett rop”, 1945.

 

Astrid Hjertenæs Andersen (1915-1985)



Foto: "Under Kastanjetreet, 1937, av Edvard Munch (1863-1944)


003



Kvinnen og dansen

 

Hvorfor lot de meg ikke danse.

Jeg som kan strekke armene opp i rommet

slik at himmelens lystak blir til,

må stå stille med ryggen mot et tre

og armene bakbundet!


Jeg som kan knipse med fingrene

og tenne ternens tindrende flukt,

ternens stup, ternens bråsnare møte med vannet,

må lene nakken mot treet og stå

med øynene lukket og tennene sammenpresset!

 

Jeg som kan svinge min arm

så holmene funkler på fjordens vann,

med sine rustbrune sommerhus

blant gule knoppsiv og kratt av ru or,

må kjenne treets bark skrape mot  min hud!

 

Men jeg kan se med lukkede øyne!

Når strender synker og klipper blør,

kan jeg danse med kroppen fastnaglet,

kan jeg strekke min fot ut

slik at kysten lyser!

 

”Strandens kvinner”, Aschehoug 1955.