|
|
Till Fischerström
|
|
|
|
|
|
I
|
|
|
|
|
|
Över en Hyacint
|
|
|
|
|
|
Du rara ört, som ej din like
|
|
|
i färg, i glans, i täckhet har,
|
|
|
bland all din släkt, i Floras rike,
|
|
5
|
din fägring mest mitt öga drar.
|
|
|
På dina blad naturen spelar,
|
|
|
i konst, i prakt hon yttrar sig;
|
|
|
den fina balsamlukt du delar
|
|
|
förnöjer och förtjusar mig.
|
|
10
|
Med trogen omsorg jag dig sköter:
|
|
|
en lindrig luft du andas får,
|
|
|
en häftig il dig aldrig möter,
|
|
|
för hetta, köld du säker står;
|
|
|
ett livligt väder på dig fläktar,
|
|
15
|
som tränger genom blad och knopp,
|
|
|
och när av värma du försmäktar,
|
|
|
en kylig flod dig friskar opp.
|
|
|
|
|
|
Men liksom du min hydda pryder
|
|
|
och dig i all din täckhet ter,
|
|
20
|
en grym förvandlings lag du lyder,
|
|
|
du vissnar, dör och finns ej mer.
|
|
|
Du hastigt all min möda glömmer
|
|
|
och ledsnar vid min ömma vård
|
|
|
bland ringa stoft din fägring gömmer —
|
|
25
|
du är ju otacksam och hård!
|
|
|
|
|
|
Men skall jag på en blomma klandra,
|
|
|
det veka väsen klaga an?
|
|
|
Dess öde är att sig förandra:
|
|
|
hon måste vara som hon kan.
|
|
30
|
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
|
|
|
jag intet agg till henne bär.
|
|
|
Så ser jag ock ditt hjärta kallna:
|
|
|
det måste vara som det är.
|
|
|
|
|
|
II
|
|
|
|
|
|
Den 25. Juni 1762
|
|
|
|
|
35
|
Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
|
|
|
Vad nya ämnen för mitt kval!
|
|
|
Vad olja på min olyckslåga!
|
|
|
Vad öde för mitt hjärtas val!
|
|
|
De ögon, som av ömhet brunnit,
|
|
40
|
som ha mitt liv, min död i sig,
|
|
|
ha nyss av sorg och saknad runnit —
|
|
|
för vem? Ack, för en ann än mig.
|
|
|
Jag tecken ser av ömhets tårar
|
|
|
på Damons kinder röjas än:
|
|
45
|
ett avsked så hans hjärta sårar,
|
|
|
så kan han känna för en vän.
|
|
|
Och jag, jag skall till evig smärta
|
|
|
en sådan skatt på jorden si,
|
|
|
det bästa och det ömsta hjärta,
|
|
50
|
och själv dock icke lycklig bli.
|
|
|
|
|
|
Mig skulle hopen svartsjuk kalla
|
|
|
och ge mitt kval förhatligt namn.
|
|
|
Jag kan dock utan köld och galla
|
|
|
en skönhet se uti hans famn.
|
|
55
|
Men se det dyra hjärtat delas,
|
|
|
sen jag en gång dess ömhet vann,
|
|
|
en grad för mig i känsla felas,
|
|
|
är vad jag icke bära kan.
|
|
|
|
|
|
Lät därför, Damon, dygd och ära
|
|
60
|
ej hålla dig i något bann!
|
|
|
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
|
|
|
att jag det aldrig tager an.
|
|
|
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
|
|
|
än gå i tvungen vänskap in.
|
|
65
|
Du kan min sällhet icke göra,
|
|
|
om jag ej högst kan göra din.
|
|
|
|
|
|
III
|
|
|
|
|
|
Den lågan, som mig tär och bränner,
|
|
|
Till kärlekselden icke hör,
|
|
|
Dock oro i ett hjärta gör,
|
|
70
|
Som starkt och ömt och häftigt känner.
|
|
|
Det är en vänskap som mig rör,
|
|
|
Som ej är gjord för tidens vänner.
|